Påståenden

Tomas har flera gånger påpekat att mina frågor borde ersättas med påståenden. Här följer en text med påståenden som jag kommit fram till efter all research och analys. Det är en förklaring av vad huset skall göra och klara av:

Södermalm består idag till största delen av 1800-talsbebyggelse. Gaturummen är uniforma och utlagda enligt ett rutmönster. Byggnaderna står i tomtgräns och uppnår direkt sin fulla höjd. Husen har tydliga fram- och baksidor som ofta har behandlats på mycket olika sätt. Gårdarna, helt avskilda från gatan, hyste tidigare dass, soprum och andra funktioner. Idag är de privata vistelseytor, gemensamma för alla som bor i gårdens hus. Den här strukturen har genererat ett uniformt stadsrum på Södermalm, med jämnbreda gator och enhetliga höjder. När man rör sig i det offentliga rummet längtar man efter undantagen, där rummet förändras. Hornsgatspuckeln är ett uppskattat exempel på oväntade undantag. Platsen som jag arbetar med har en potential för att bli ett sådant här undantag. Potentialen är dock latent, dvs inte utnyttjad idag. Eftersom staden behöver förtätas och expandera kommer jag att bebygga tomten, och göra det på ett sätt som tar fram de kvaliteter som idag ligger dolda på platsen.
Åsögatan skall mellan Östgötagatan och Götgatan bli en shared space, ett utrymme för vistelse och genomfart för fotgängare och cyklister. För bilar tillåts fortsättningsvis enbart angöring och parkering. Det här rummet vidgar sig vid tomten och innefattar även det som idag är parkering i Kvarteret Formannen. Rummet som skapas på det viset möbleras med byggnader med små fotavtryck, som genererar gränder och mindre platser inom sig. Som tydligt står i det större rummet, och konditionerar det med olika proportioner och funktioner. Även de utrymmen som idag tömts på bilar behåller proportioner som är anpassade för biltrafik. Här finns möjlighet att i staden infoga en struktur med mindre skala, anpassad till människan. De gränder och gator som bildas är tillgängliga för allmänheten, men påverkas starkt av det som ryms i byggnaderna: bostäder och dansskola. Vissa gränder blir halvprivata genom entréer och uteplatser medan andra kan nyttjas som förlängning av dansskolans lokaler. Men alla är tillgängliga för allmänheten.
Markplanet är det heligaste vi har i staden. Vi kan försöka göra offentliga platser på flera våningar men det fungerar aldrig lika bra som i markplanet. Samtidigt blir det offentliga markplanet värdelöst om vi flyr det (Le Corbusiers pilotisprojekt är ett bra exempel på det), och det försvinner om vi ockuperar det. Det gäller att lämna plats för offentliga rum, men samtidigt vara närvarande och påverka och forma rummet. Det är byggnadens skyldighet i staden.
För att klara av det befintliga husets inlastning (som sker i markplan) och samtidigt ägna markplanet åt offentligheten kommer jag att tillföra en artificiell topografi som byggnaderna står på. Under det här täcket sker inlastningen till den fastigheten.
Den gemensamma gården flyttas upp i huset och splittras till flera mindre enheter som blir gemensamma för färre lägenheter. På det här viset kan det här ytorna integreras med lägenheterna så att man på ett bättre sätt kan dra nytta av dem. Om tre lägenheter delar på en liten gård kommer den användas mer och skötas bättre än om fyrtio lägenheter delar på en stor gård. Det här sker naturligt i villabebyggelsen: de grannar man delar sin bit av gatan med är de som bor närmast och som man känner bäst. De andra i området känner man mindre och de använder också rummen kring ens bostad mindre. I ett flerbostadshus delar man grillen med alla i huset, oavsett hur nära eller långt ifrån varandra man bor. Gården är dessutom oftast fjärmad från bostäderna, det är som en egen enhet fristående från huset. Lägenheterna har förvisso utsikt mot gården men de kan inte fysiskt interagera. Med mindre, upplyfta gårdar kan lägenheterna interagera och kopplas till gården.