Privacy and Publicity

Det första kapitlet i boken heter "Arkivet" och är en rad funderingar kring rummet i den moderna arkitekturen baserade på citat och verk av Loos och Le Corbusier. Vissa passager är mycket intressanta.

Colomina citerar Le Corbusier som säger att han föredrar arabisk arkitektur framför barocken. Den arabiska arkitekturen är till för att upplevas i rörelse medan barockens arkitektur var planerad kring en fast teoretisk punkt utifrån vilken man skulle beskåda den. I modern arkitektur är betraktelsepunkten alltid rörlig precis som det man betraktar mer är en film än ett foto: man kan inte "fixera bilden". Betraktaren av den moderna arkitekturen "befinner [de] sig i ett rum som är varken in- eller utsida, varken privat eller offentligt[...]. Det är ett rum som inte är skapat av väggar utan av bilder. Bilder som väggar. Eller som Le Corbusier uttrycker det: 'väggar av ljus'." Här närmar vi oss det fysiska rummet där väggen har bytts ut mot fönster. "Rummet definieras numera av utsikten. De väggar som inte är genomskinliga flyter snarare i rummet än bidrar till att skapa det."

Vidare skriver Colomina om Le Corbusiers uppfattning om huset som skydd. Skydd mot väder och insyn. "Huset är en anordning för att betrakta världen, en mekanism för seendet. Skydd, avskildhet mot omvärlden uppnås genom fönstrets egenskap av att kunna förvandla den hotfulla omvärlden utanför till en betryggande tavla." Modernismens glasväggar som endast behåller en av fönstrets funktioner, "den att vara genomskinliga... att se ut, att luta sig ut" skapar "ett rum vars väggar består av (rörliga) bilder. Att befinna sig 'inuti' detta rum är detsamma som att se. Att vara 'utanför' är att befinna sig i bilden, att bli sedd (...). Det handlar inte så mycket om ett offentligt rum längre, i den klassiska betydelsen, det vill säga ett forum för allmänheten, ett torg - och publiken är inte heller den som står samlad kring talaren, utan alla de som tar del av ett publicerande medium (...). Men det faktum att denna publik (för det mesta) vistas i hemmet är naturligtvis inte utan betydelse. I det avseendet är det privata mer offentligt än det offentliga."

Colomina menar att det privata rummet är det rum där den ytterste åskådaren befinner sig, den som tittar men som ingen tittar på. Han ser på det offentliga rummet, ett rum där människorna inte längre är subjekt utan objekt. Den här uppdelningen av privat och offentligt är skrämmande. Om vi bygger på den så är det offentliga rummet något att fly. Colomina fortsätter med att citera Roland Barthes som hävdar att fotografiet möjliggjorde det privatas intrång i offentligheten, publiceringen av det privata och den offentliga konsumtionen av privatlivet. Förlängningen på detta är enligt Nietzsche att "Ingen man vågar visa sig som han är utan förkläder sig till en kultiverad människa, en lärd man, en poet, en politiker... Individen har dragit sig tillbaka i det inre: utåt märker man inte något av honom." I takt med att vi offentligheten erövrar våra privata sfärer drar våra sanna jag sig tillbaka inåt. När hemmet publicerats (bokstavligen offentliggjorts) separerar vi vårt jag från vår kropp och använder den som ett skal, en fasad, en mask: en nytt skydd mot det offentliga. Det här tyder på ett tvetydigt förhållningssätt till det offentliga rummet. Vi bjuder in det men flyr samtidigt. Det är kanske det här förhållandet som gör att medium som Facebook är så populära. Det är ett nytt sätt att på ett kontrollerat sätt publicera sitt privatliv. Men när vi tappar kontrollen och andra publicerar bilder som vi inte godkänt, skapar vi en till profil, en privat profil, och lämnar den gamla erövrad av offentligheten. "Bildfönstret verkar på två sätt: det förvandlar omvärlden till en bild att konsumera för dem som är inne i huset, men det visar också upp interiören som en bild för omvärlden.(...) Lika noggrant och skickligt som vi skapar vår familjehistoria med hjälp av fotografier arrangerar vi bilden av vårt privatliv genom bildfönstret."

Med en sådan syn på privat och offentligt blir gränssnittet dem emellan ett skydd som på ett kontrollerat sätt skall utelämna tillräckligt för att privatlivet skall visa upp sig, men inte så mycket att det måste fly till ett mer avskärmat rum. Blottar vi för mycket blir gränsnittet inte längre ett gränsnitt utan en del av det offentliga rummet. Colomina skriver att privatlivet är hotat och attackerat, bättre skyddat av lagar än väggar och rätten till att vara privat har förvandlats till rätten att hålla sig "bortom offentlig insyn (eller 'tillgänglighet')."

Det här förhållandet mellan privat och offentligt måste brytas, annars kommer våra städer bli tomma scener fyllda av bunkrar från vilka vi desperat försöker se varandra. För att göra detta gäller det kanske att vi som privatpersoner drar en gräns mellan privat och offentligt som vi är bekväma med. Att vi skapar platser där vi varken ser eller syns av andra. En frizon från det offentliga, så att andra delar av våra hem kan användas för att se och synas. En variation mellan exterioritet och interioritet. Hem som inte bara skyddar från kyla och väta utan som även skapar rum. Att vi frånsagt oss detta är egentligen mycket konstigt, en sorts acceptans av att vi inte skapar vår omgivning, vi befinner oss bara i den. En glaslåda i ett landskap är en lokal transformation av landskapets klimat, en beboelig del av omgivningen. Om vi accepterar att vi har den här tudelningen inom oss mellan vad vi är och vad vi vill exponera, borde den även få finnas i den del av vår omgivning som vi påverkar. Rum för olika sinnesstämningar, olika aktiviteter och olika jag. Slutna rum, öppna rum. Interiöra rum och exteriöra rum. För det privatas skull, men även för det offentligas. Att veta att den som ser och syns gör det med vilje och kan dra sig tillbaka, att även skapa rum i det offentliga där man inte är exponerad, där man kan vara sig själv. Det är därför det kan kännas som en befrielse att komma in i ett stort och ljust privat rum. Vi luras att tro att vi vistas i ett offentligt rum, ett offentligt rum där vi inte syns och slipper hämningar. Målet måste vara att skapa en gräns där privata och offentliga rum finns sida vid sida, där det offentliga inte är uttittat av ett skyddat privat, utan där olika grader av privat och offentligt skapar en mjuk övergång mellan rummet där vi ser och syns och rummet där vi är skyddade.