Pontus Åqvist om Urbana Villor

Urbana Villor. Alla bilder kommer från Pontus Åqvists hemsida

Pontus Åqvist är en av arkitekterna som ritat Urbana Villor i Västra Hamnen i Malmö. Projektet fick Kasper Salinpriset 2009 och består av två byggnader. Gatuhuset är sex våningar högt och huserar fem lägenheter (en per plan då huset står på pilotis), och gårdshuset består av två radhus i tre plan. Det mest speciella med Urbana Villor är att det var en byggemenskap, där de som nu bor i huset byggde sitt eget boende. Jag ringde Pontus för att få reda på hur det gått till egentligen, vad som varit bra och vad som varit svårt. Jag spelade inte in intervjun så jag skriver gör ett referat av samtalet.

Gårdshuset med två spegelvända radhus.

Projektets start

Till en början berättade Pontus Åqvist att det i Sverige tar ungefär fyra till fem år för en fastighetsutvecklare från första tanken om att bebygga en tomt till ett färdigt hus. Urbana Villor tog ungefär lika lång tid att utveckla. Cord Siegel som är den andre arkitekten för Urbana Villor kände till idén om ”byggemenskap” eller baugemeinschaft från Tyskland. Det går ut på att den grupp människor som flyttar in i ett nytt hus, finansierar huset från start. Andra bostadsrätter som produceras betalas av slutanvändaren först i slutet, och då med en vinstmarginal för utvecklaren. Cord presenterade idén för fastighetskontoret i Malmö och frågade om det fanns en tomt där den gruppen han samlat kunde få bygga en byggemenskap. Fastighetskontoret sade först nej men ändrade senare sitt beslut. De hade ett kvarter i Västra Hamnen som de vigt åt att testa nya byggherrar och nya byggtekniker, där de bestämde sig för att prova byggemenskap som form.

Trädgården och gårdshuset sedda från gatuhuset

Idén

Drivkraften i projektet var att bygga en bostad åt sig själv och samtidigt utveckla arkitekturen och utforska hur en bostad som ser in i framtiden kan se ut. Alla som var involverade i byggemenskapen var runt 35 år och bodde inne i Malmö då projektet började. De var i ett skede i livet då det blev aktuellt att bilda familj och började därmed fundera på att flytta ut ur staden för att bo i en villa. Härifrån kommer projektets huvudidé: att stapla villakvaliteter i ett hållbart boende utan bilberoende inne i staden. För att uppnå kvaliteterna från villamattans gröna miljö var landskapsarkitekter involverade under hela projektet.

Staplade villor med trädgårdar



Köksträdgård



Lägenheterna har långa fasader åt båda hållen. Sovrumsdelen har träfönster och köksdelen har metallpartier.



Ekonomi
Det viktigaste för att kunna bygga sitt eget hus i en byggemenskap är att ha en tomt, eller rätten att köpa en. När de fick markanvisningen bildades Brf Urbana Villor och protokollförda möten började hållas. Projekteringen finansierades privat, Cord Siegel och Pontus Åqvist sade upp sig och jobbade utan ersättning i två år. För att få en vettig kalkyl till stånd krävdes att huset ritades igenom. En första grov kalkyl gjordes som de tog till olika banker parallellt med att projekteringen fortlöpte. Banker är vana att låna ut pengar till aktiebolag, inte byggemenskaper, så Urbana Villor fick blankt nej från de flesta de besökte. På en bank träffade de en bankman som blev intresserad av konceptet och marknadsförde det vidare för sina chefer som beviljade ett lån. Tomten blev en viktig säkerhet för banken, som värderade den högt. Samtidigt lade privatpersonerna in sina insatser. I låneprocessen var projektets koncept alltså avgörande.



Vid markanvisningen fanns en färdig exploateringsgrad för varje tomt, och priset var bestämt. Ville man bygga hyresrätter kostade tomten hälften av priset för de som skulle bygga bostadsrätter. Detaljplanen utvecklades tillsammans med alla byggherrar inom ramen för vad som kallades ”Det goda samtalet”. Det var dock vissa oklarheter om hur mycket man fick och skulle bygga och huruvida man behövde betala för hela byggrätten även om man bara utnyttjade delar av den. Slutligen fick man betala för hela byggrätten oavsett hur mycket av den man nyttjade och därför byggde Urbana Villor ett andra hus på gården trots att de hellre ville ha en större trädgård.

Upphandlingen

Upphandlingen gjordes i egen regi, med hjälp av ”senior advisors” som Urbana Villor kände. Dessutom anlitade de en projektledare då och då för att få råd om hur protokoll skulle föras och i vilken ordning saker skulle ske. Pontus och Cord gjorde A-handlingar, för K-, E- och VVS-ritningar köptes tjänster.



Först provade de totalentreprenad men ingen ville ta jobbet då det var så litet och det var mitt under högkonjunkturen. Detta ledde till att det genomfördes som delad entreprenad med så mycket som 28 olika entreprenörer. Det här ledde till väldigt mycket jobb men också en stor möjlighet att påverka projektet in i detalj. Pontus och Cord fick direktkontakt med hantverkarna och kunde ta del av deras erfarenhet för att ta beslut kring utförande. Dessutom behövde de inte kompromissa utan letade efter entreprenörer som kunde leverera det de ville ha till rätt pris. Till exempel var det många som inte kunde göra helträfönster, men till slut hittade de en tillverkare som kunde leverera just sådana fönster med bra garanti och u-värde. Arkitekterna hade kontor i en byggcontainer tvärs över gatan från projektet och hade därmed konstant uppsikt över bygget.

Kompromisser

Byggemenskapen är en flat struktur utan chef. Trots detta hävdar Pontus att det inte gjordes några kompromisser i gestaltningen av projektet, då alla möten och samtal var konsensusdrivna. Man diskuterade tills alla inblandade var överens och möttes aldrig halvvägs. Det resulterade i extremt långdragna möten vilket var mycket påfrestande. Arkitekterna och landskapsarkitekterna kom alltid med förslag som var underlag för diskussionerna, de hade även ansvar för att rita det slutgiltiga utförandet. Alla hade till exempel olika uppfattning om hur köken skulle placeras och planeras. Gruppen provade olika varianter i fullskala, diskuterade och provade igen. Till slut hamnade alla kök på samma plats. Då schakten ligger i gavelväggarna så var det här inte ett beslut för att göra huset mer rationellt. Trots att alla har olika smak så finns det helt enkelt vissa lösningar som är bättre än andra.

Entreprenadformen möjliggjorde att den här kompromisslösheten fortsatte under bygget.



Kök mot gården och vardagsrum mot havet.



Stomprincip

Huset har en stomme av stål utan bärande inneväggar och en central hiss. Det som begränsar de individuella lägenheternas planlösningar är hissens placering samt anslutningsmöjligheterna i fasad för innerväggar. Det finns tre punkter där innerväggar kan möta fasaden vilket gör att man kan välja att ha ett stort och ett litet rum, eller två jämnstora rum. Tankar om livscykellägenhet fanns med i projektet och målet är att lägenheterna skall kunna ändras för att passa familjerna när deras behov ändras.





Sektion genom projektet med gatuhuset till höger



Från början fanns en idé om att kunna dela in varje våningsplan i två lägenheter. Det visade sig vara komplicerat och samtidigt hoppade de singlar som varit skälet till att de försökte få in mindre lägenheter av. Det skulle idag kunna gå att bygga någon sorts trapphus runt hissen för att dela av våningsplanen i två, men huset är inte förberett för det.



Planlösning. Hissen är det enda fasta inne i lägenheten.



Möjligheter/Begränsningar

De möjligheter som byggemenskapen ger som inte traditionella byggformer har är uppenbara och har beskrivits i texten ovanför. Den begränsning som Pontus pekade på var personlig, att varken han eller Cord kunde ta ut lön under processen och fick gå ned i levnadsstandard. Som slutsats skulle man kunna säga att byggemenskapen ger stora möjligheter för byggnationen av sin egen bostad, men kräver i gengäld oerhört mycket av de som är involverade i projektet.


Någonting jag inte frågade Pontus om var projektets sociala kvaliteter. På gårdssidan löper en brandtrappa från gården till taket, och den är belägen mitt på fasaden. Det är husets enda trappa och är tänkt att fungera som en bygata, där grannar passerar och hälsar. Det tycker jag är en mycket stark sida i projektet, att huset uppmuntrar de boende att umgås, om än mycket kort bara för att höra hur man mår. Det får trädgårdarna att verkligen vara trädgårdar, och inte bara balkonger.



Brandtrappan, eller bygatan där grannar kan passera och hälsa på den som sitter iköket eller trädgården.